Djuren i Äskhult

I byn finns hönor, kor, hästar, får, getter och grisar. Djuren i Äskhult jobbar med att hålla våra marker öppna och betar på stora ytor i reservatet. Alla djur är snälla men kan reagera negativt om de blir stressade.

För allas bästa är det därför viktigt att låta djuren vara ifred. Klappa dem inte, håll hunden kopplad och grindarna stängda.

I Äskhult håller vi framförallt svenska lantraser. De svenska lantraserna har sina rötter i de allra första husdjuren som hölls av människor i vårt land. En lantras har funnits under mycket lång tid i en och samma miljö. Den har då hunnit anpassa sig till klimat, foder, jordmån, sjukdomar och bondens krav på ett fungerande husdjur.

Här får djuren leva och bo på samma sätt som de gjorde förr i tiden. De ska ha tillgång till sina naturliga beteenden, som att picka och böka. Djuren går ute hela betessäsongen, precis som förr när de var ute på skogsbete på utmarken under hela sommaren. Betesmarker är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden och variationen i odlingslandskapet. De är bland de mest artrika markslagen i vårt land. Eftersom de är så varierande kan de innehålla många olika vegetationstyper och livsmiljöer för vilda växter och djur.

Jämtgetter

Getter är buskätare och äter helst sly och bark. De anspråkslösa foderkraven gjorde jämtgeten lämplig som mjölkdjur på torpen. Att de äter mindre i förhållande till sin kroppsstorlek än vad kor gör ledde till att de som inte hade råd att hålla kor valde getter i stället.

Linderödssvin

Linderödssvinet är lite rundare än de långa moderna raserna och trynet är rakt. Det är tåligt och trivs bäst om det får vara ute och böka i skog och mark.

Belgisk häst

Den belgiska hästen är känd för att vara en riktigt stor och stark hästras med otrolig stark rygg och en vänlig blick. Benen är kraftiga med stora hovar.

Värmlandsfår

Får var också viktiga djur att ha på gården, kanske framför allt för dess ull. Man klipper nämligen fåren två gånger per år, en gång våren och en gång på hösten. Då kan man använda den tjocka ullen för att spinna garn och kanske sticka en tröja, eller så tovar man den till varma strumpor och skosulor.

Fjällnära ko

Den fjällnära kon saknar horn och användes vid fäbodrift i norra Sverige. Mjölken är speciellt bra till osttillverkning.