Byns invånare

Bengt Pehrsson ansågs som en av dåtidens kunnigaste odalmän i Norra Halland. En odalman var en fri bonde som ägde sin jord.

Han satt i riksdagen vid tre olika tillfällen, eller herredagarna som det då kallades, och hans uppdrag tog honom ända till Stockholm. I början av 1800-talet samlades riksdagen endast vart tredje år. Han hade viktiga uppdrag i Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, förstärkta statsutskottet och lagutskottet.

Man kan undra vilka nymodigheter han tog med sig till byn från huvudstaden? Kanske kaffet och potatisen?

Han blev så småningom nämndeman i byn och tog över efter de tre besvärliga Jöns-sönerna.

Gården

Gården Bengts är från 1610, men Bengt Pehrsson flyttade hit 1785. Han bodde i en ryggåsstuga som du kan skymta grunden av på Bengts gård. Bengt och hans hustru Gunla fick sju barn med bara fem av dem uppnådde vuxen ålder. Han blev änkeman 1812 och dog 1837.

Gottfrid Pettersson - den siste åbon, med dåtiden in i modern tid

Det finns fortfarande många som har träffat Gottfrid och kan berätta historier om honom, fråga oss i Kaffestugan.

På 1930-talet bodde Gottfrid Pettersson i Derras och var med sina 33 år den yngste singeln i byn.

Gottfrid var son till Petter Olsson och hans andra hustru Johanna Ljunggren. Petter och Johanna fick två söner tillsammans, Carl och Gottfrid. Johanna hade sedan tidigare en utomäktenskaplig dotter, Mathilda, som hon fick när hon var 22 år. Johanna var 33 år yngre än sin make Petter.

När alla andra i byn; bröderna Aron och Albin, syskonen Anna-Brita och Johannes i Jönsas, Hanna Göök i Bengts till slut dör, bor Gottfrid ensam och ogift kvar i byn nästan ända till sin död 1964. Han dör i tuberkulos 68 år gammal.

Syskonen

Carl utvandrade till Amerika där han dog i spanska sjukan 24 år gammal. Systern Mathilda dog även hon som ung, endast 23 år gammal.

Kvar på gården blev mamma Johanna och sonen Gottfrid. Till slut dog även Johanna och Gottfrid blev Derras hemmansägare.

Historieberättare

Gottfrid var ett riktigt original. Han pratade utpräglat bygdemål och hade många goa slagsmåls- och tjuvjakthistorier att berätta.

Bland annat den om när han och jaktkamraten tillverkade egna dumdumkulor till hagelbössorna. Och om den gången han hade träffat älgen med just en sådan kula och den ändå inte stöp. Gottfrid fick följa efter älgen som tog sig ända till Tostared. Där rusade den emot honom och han blev tvungen att skjuta den igen! När älgen ändå inte dog, fick Gottfrid rusa fram och sticka den med jaktkniven. Han fick flå och stycka den på plats, ta en bakdel på axlarna och knata till egna marker, vända om och hämta ett nytt stycke älg och sedan gräva ner eller gömma det som blev över.

Familjen Jönsa - tre generationer Jöns Jönsson nämndemän hade makten och höll byn i sitt skräckvälde

I över 100 år bodde tre generationer Jöns Jönsson i Jönsas. Jönsarna var kända för att vara elaka. Värst var tydligen Jöns Jönsson som köpte gården 1734. Folket i byn var livrädda för Jönsarna, eftersom de drog minsta lilla sak till tinget och alltid fick rätt i tvistefrågor.

I ett tingsprotokoll från 1744 kan man läsa att en torparepojke från Lilla Äskhult var ute och vallade sin ko när hon råkade komma in på Jönsas marker. Jönsas 13-årige son ”bussade” hunden på torparens ko som blev ihjälstressad och dog.

Torparen vågade inte kräva ersättning men pratade med folk på bygden om det hela. Detta gjorde nämndemannen så rasande att han stämde torparen till rätten. Och trots att två personer från byn fanns som vittnen, vågade ingen av dem vittna. Det slutade med att torparen fick betala hela rättegångskostnaden.

Anna från Göttas

14 år senare kom den 18-åriga pigan Anna Andersdotter från Göttas till kyrkan och satte sig i den kyrkbänk där Jönsarna alltid brukade sitta. Den tillhörde egentligen hela byn, men på den tiden hade varje familj sin egen kyrkbänk. Då kom nämndemansdottern från Jönsas, som tyckte sig vara lite förmer än Göttatösen, fram till bänken och säger till Anna att flytta på sig. Då svarade Göttatösen Anna:

- Vem ska ja' tocka mej för? Och knuffade till Jönsas nämndemansdotter så hon hamnade i knät på en som satt bredvid.

Nämndemannen från Jönsas stämde Göttaflickan då det inte tillåtet att bråka i kyrkan, trots att prästen inte ens hade påbörjat mässan.

Hon dömdes till att betala höga böter. Men eftersom hon inte hade råd med detta och var ”klen till växten och för övrigt svag och medellös”, förvandlades böterna till 16 dagars fästning på vatten och bröd. Även det var ett fruktansvärt hårt straff.

Kirstin Eriksdotter - barnamörderskan

I mitten av 1700-talets halshöggs Kirstin Eriksdotter för barnamord på Älvsborgs Fästning efter att ha blivit gravid utanför äktenskap då hon tjänade piga och en överjägmästare i Björketorp.

Kristin föddes i Göttas gård. Föräldrarna hette Erich Andersson och Gunnila Andersson. Gunnila var troligen över 50 år när hon födde Kirsten som hade sju syskon.

Kirstin jobbade på säteriet i Smedstorp och hade enligt rykten fött ett oäkta barn, efter att hon sannolikt blivit våldtagen av sin husbonde som hon tjänade piga hos.

När hon nekade till detta togs hon av länsman till närmaste gård. Där lät han tre ”förståndiga hustrur brösten på henne mjölka”. Eftersom det visade sig att hon hade mjölk, bestämde sig länsman för att häkta Kirstin och fortsätta förhören.

Kirstin var då 21 år gammal. Hennes mor bodde kvar i Äskhult men hennes far var död. För att inte stötas bort av familjen, valde hon vad hon trodde var enda utvägen - att döda sitt nyfödda barn.

Rätten tvingade henne att berätta sanningen; hon födde sin lilla dotter uppe på vinden där hon hade sitt nattläger. Eftersom flickan var väldigt klen, så bestämde sig Kirstin för att kväva henne. Efter att ha bränt efterbörden i köket, gick Kirstin ner till den förbiflytande ån och kastade i fostret.

Detta nekade Kirstin först till, men efter att ha styrkt sig med några supar brännvin berättade hon det hela.

Vem var då fadern?

Kirstin berättade att hennes husbonde, överjägmästare Jernsköld, hade ”med henne köttslig beblandelse plägat”. Jernsköld nekade och man kallade då in en piga på gården som vittne. Hon svarade att hon inte visste om Kirstin och överjägarmästaren ”plägat köttsligt umgänge, dock skulle det alltid vara Kirstins sysselsättning att inbära tvättvatten och upptända eld uti husbondens dageliga rum”.

Medan man väntade på en andra rättegång fördes Kirstin till Älvsborgs Fästning.

Efter att en soldat vittnat om att överjägarmästaren inte kunde vara far till barnet, eftersom han hade varit borta i militärtjänstgöring, blev Kirstin Eriksdotter dömd ”för sin begångna grova missgärning liv sitt mista och halshuggas och i båle brännas”.

Kirstin vidhöll intill sin död att Jernsköld var far till barnet och man processade vidare för att få honom att erkänna, vilket han aldrig gjorde. Kirstin blev 23 år.

Ny lag inrättades

Tack vare Gustav III, inrättades en lag som gjorde att detta stoppades. Unga kvinnor kunde föda barn på okänd ort utan att behöva namnge fäderna.

Kuriosa

Jernsköld gifte om sig med dottern till Lars Gathenhielms bror, efter att han varit änkeman i fyra år. Helena Beata Gathenhielm var dotter till Christian i Onsala.

Nils Brogren - mannen som räddade Äskhult för eftervärlden

Nils var som en son i byn, fast han var född och uppvuxen i Släp. Det var egentligen Anna-Lina som väckte Nils intresse för Äskhult.

Anna-Lina jobbade från början av 1900-talet hos Nils Brogrens föräldrar och därefter hos hans farmor i Släp. Nils hade åtta syskon och fick som näst yngst den omtänksamma Anna-Linas omvårdnad.

Anna-Lina berättade ofta om sin gamla by och uppmuntrade Nils att samla på gamla prylar, ett intresse som hon insåg att han hade redan i tidig ålder.

När Nils farmor dog 1929 flyttade Anna-Lina hem till Äskhult igen. Hon flyttade in till sin systerdotter och svåger i Bengts.

Sommaren 1930 tog Nils, då 17 år gammal, sin cykel upp till Äskhult för att hälsa på Anna-Lina. Hon visade honom byn där han fick träffa alla grannarna. Han blev helt betagen av denna gamla fina by och cyklade sedan flera gånger varje sommar de tre milen upp till Äskhult. Han blev så bekant med alla grannar att de kallade honom Anna-Linas ”pöjk”.

Nils insåg vilket värde byn hade för eftervärlden. Hans envishet och kunskap är den starkaste anledningen till att vi har byn kvar som kulturreservat. Det är också hans fantastiska minne som har gett oss det mesta av alla fina historier vi nu kan berätta om byn.