Landskap och odlingar

Runt bykärnan och gårdarna hittar du den hushållsnära odlingen. I kålgårdarna och mullbänkarna odlas flera olika nyttoväxter som troligtvis fanns i Halland under 1800-talet.

Idag har vi en trädgårdsmästare som jobbar heltid under säsong för att vårda, förvalta och återskapa Äskhults grönytor. Det som odlas används i vårt pedagogiska arbete och är en viktig del i caféets utbud.

Kålgården

De växter som odlades för dagligt bruk låg ofta nära gårdarna i inhägnade ytor. De kallades ofta kålgård, humlegård eller trädgård. För att hålla djuren borta från gårdens grödor var det viktigt att hägna in odlingarna. Därför följs namnet av ordet gård.

Vad bönderna odlade under 1700–1800-tal är inte så väldokumenterat, men ny forskning ger mer information om vilka köksväxter som fanns i kålgårdarna.

Det var olika kålstorter som vitkål, grönkål och kålrot, men även morötter, palsternacka, lök, bondbönor och ärtor. Man odlade också kryddväxter som dill, trädgårdsmålla och persilja.

Mullbänken

En mullbänk är jord som skottas upp mot husgrunden för att vara ett skydd mot golvdrag. Men den kan också ha andra funktioner som sittplats eller odlingsyta.

I Äskhult odlas örter och andra nyttoväxter i mullbänkarna. Växterna används i husapoteket för att lindra eller bota, eller för andra nyttor till livet i byn.

Inägor

För 200 år sedan brukade de fyra gårdarna i Äskhult knappt åtta hektar åker med årder och träpinneharv. Åkrarna var magra och gödslades bara vart tredje år, eftersom gödsel var en stor bristvara. I åkrarna fanns mängder av sten, stora jordfasta block fanns lite varstans och åkermarken var uppdelat i en småskalig mosaik med ängsremsor och stensträngar.

Idag sker åkerbruket med häst i den mån möjligt och de grödor som odlades i Äskhult före agrara revolutionen var spånadslin samt vårsådd havre, råg, korn och blandkorn son är en blandning av havre och korn, och det är de har nu åter tagits i bruk.

Inägomarken utgjordes tidigare av en mosaik av åkrar och ängar där åkrarna dominerade på de högre belägna delarna av drumlinen medan ängarna dominerade i de blöta svackorna i norr och söder. All mark på inägorna som inte brukades som åker utnyttjades för 200 år sedan för höskörd och sköttes med lie. Ängarna gödslades inte, de gav en liten höproduktion jämfört med dagens gödslade slåttervallar men de hade en blomsterprakt och en rikedom på vackra fjärilar och vilda bin som vi knappast kan föreställa oss idag. Ängarna på torr mark kallas hårdvallsängar, och blöta slåtterkärr kallas sidvallsängar.

1996 när restaureringsarbetet i Äskhult påbörjades, fanns inga skötta ängar kvar i byn. Huvuddelen av de tidigare ängarna hade då vuxit igen till tät lövskog. Därefter har stora avverkningar gjorts i ängsmarkerna och 2006 fanns åter fyra hektar slåtteräng som sköts på traditionellt sätt med slåtter under sensommaren och förhösten och de tillhör numera de största slåtterängarna i länet.